Dear Julia and Neo
Wow. Det syns att jag inte ritat på 2 år.
Dear.. nothing.
Jag inser nu hur självisk jag varit. Hur jag inte tänkte på hur min ångest sabbade.
Hur jag inte uppskattade fullt ut hur han var där för mig. Hur det fick honom att må.
Jag hatar att vara efterklok. När det är försent.
Nedvärderar mig själv så mycket att jag inte insåg att han faktiskt älskade mig.
Så mycket att jag började tro på det själv.
Detta är vad jag sabbade. Jag skulle göra så jävla mycket för att få det tillbaka.
Komma tillbaka till just denna stunden. Innan jag förstörde mig själv totalt.
Förstår inte varför jag gör så, och det gör mig så jävla frustrerad.
Det lämnar mig sömnlös och hungrig, och tom.
Allt går så himla upp och ner just nu. Jag försöker komma någonvart, och det känns som jag gör det.
Fram till att jag tänker på att jag inte har honom där för att se framstegen.
Jag har lyckats stänga av mina känslor en del. Allt som går att känna.
Sedan blir jag glad, fram till jag tänker på honom. Då hugger det till och gör så ont.
Det är obekvämt. Jag är i något sorts förnekelsestadie.
Jag är van vid att ha drömmar som känns verkliga. Så det känns hela tiden som jag ska vakna upp när som helst.
Hatar att detta låter så ostigt, och att jag kommer känna mig larvig i efterhand.
Men man får vara ostig ibland. Det brukade vi också säga.
Jag hade bara velat ha en sista chans att visa vad jag skulle kunna gå för, vad jag gick för.
Men jag skulle inte tro på mig själv heller. Efter alla gånger jag sagt att jag ska lösa det.
Jag var bara för feg för att be om hjälp. Ska aldrig mer vara feg. Ska vara modig tiger.
Feghet förstör. Det har förstört allt.
Hur jag inte uppskattade fullt ut hur han var där för mig. Hur det fick honom att må.
Jag hatar att vara efterklok. När det är försent.
Nedvärderar mig själv så mycket att jag inte insåg att han faktiskt älskade mig.
Så mycket att jag började tro på det själv.
Detta är vad jag sabbade. Jag skulle göra så jävla mycket för att få det tillbaka.
Komma tillbaka till just denna stunden. Innan jag förstörde mig själv totalt.
Förstår inte varför jag gör så, och det gör mig så jävla frustrerad.
Det lämnar mig sömnlös och hungrig, och tom.
Allt går så himla upp och ner just nu. Jag försöker komma någonvart, och det känns som jag gör det.
Fram till att jag tänker på att jag inte har honom där för att se framstegen.
Jag har lyckats stänga av mina känslor en del. Allt som går att känna.
Sedan blir jag glad, fram till jag tänker på honom. Då hugger det till och gör så ont.
Det är obekvämt. Jag är i något sorts förnekelsestadie.
Jag är van vid att ha drömmar som känns verkliga. Så det känns hela tiden som jag ska vakna upp när som helst.
Hatar att detta låter så ostigt, och att jag kommer känna mig larvig i efterhand.
Men man får vara ostig ibland. Det brukade vi också säga.
Jag hade bara velat ha en sista chans att visa vad jag skulle kunna gå för, vad jag gick för.
Men jag skulle inte tro på mig själv heller. Efter alla gånger jag sagt att jag ska lösa det.
Jag var bara för feg för att be om hjälp. Ska aldrig mer vara feg. Ska vara modig tiger.
Feghet förstör. Det har förstört allt.
Dear Illumination.
Ok, short story long.
Förra veckan gjorde alltså Axel och jag slut.
Jag har varit ett vrak sedan dess, men har aldrig varit så bestämd som jag är nu.
Innan detta hände har jag alltså haft väldigt mycket ångest. Jag hade ingenting utom Axel.
Jag förlitade mig för mycket på honom. Kände att jag vill ta tag i allt, men att jag inte hade någonstans att börja, och jag visste inte hur, trots att jag hade en del pusselbitar framför mig.
Jag vill inte höra något om att "Det finns massa andra killar där ute", eller "Men ni kan vara vänner!"
Jag vill inte heller höra om hur dåligt och synd det är.
Tänker tillåta mig att vara naiv ett tag till, jag vet att jag kommer må bra ändå.
Denna staden, och all denna rastlöshet av att inte ha någonting att göra gör mig så frustrerad.
Jag började söka jobb och lägenhet i Göteborg utan någon grund (inga pengar).
Nu känner jag mest "Vad fan håller jag på med?" Ingenting kommer bli bättre av att
vara ännu mer ekonomiskt osäker.
Men nu när jag gick hem från Jessica kände jag att jag hellre vill ha lite säkerhet om jag ska börja på något.
Så hur mycket jag än vill härifrån, tänker jag stå ut ett litet, litet tag till.
Söka jobb här, jobba någon månad, och ha något att leva på. Första hyran osv.
Jag ångrar bara att jag kom fram till detta nu, när det är försent.
Jag vet inte vem jag skulle kunna lura om jag sa att jag inte mår dåligt över att inte ha Axel,
men det är ingenting jag kan hjälpa just nu. Honom kommer jag inte komma över i första taget,
även om jag försöker. Han är ju ändå den jag vill ha.
Huvudsaken är att jag inte tänker låta det stå i vägen för att må bra över andra saker.
Jessica och jag ska köpa månadskort på badhuset och börja simma.
Det är också en grej jag tänker ta tag i.
Min självkänsla. Det lilla som är kvar, det ska byggas upp.
Jag har även fått insikten om att jag har ingenting att förlora.
Och ingenting kommer hända om jag inte gör något.
Så istället för att klaga på att ingenting händer tänker jag bara göra det.
Mitt mål för just nu och ett bra tag framåt, är att jag ska bli en bättre version av den jag var.
/ost
Anledningen till att jag skriver det här är att om folk läser detta, så kommer jag anstränga mig
ännu mer för att inte få några besvikna blickar om det skulle vara så att jag misslyckas.
Och för att jag ska kunna se tillbaka de dagar min beslutsamhet kanske inte är på topp.
(+ att folk ska ha förståelse för framtida svinerier >:) )
Förra veckan gjorde alltså Axel och jag slut.
Jag har varit ett vrak sedan dess, men har aldrig varit så bestämd som jag är nu.
Innan detta hände har jag alltså haft väldigt mycket ångest. Jag hade ingenting utom Axel.
Jag förlitade mig för mycket på honom. Kände att jag vill ta tag i allt, men att jag inte hade någonstans att börja, och jag visste inte hur, trots att jag hade en del pusselbitar framför mig.
Jag vill inte höra något om att "Det finns massa andra killar där ute", eller "Men ni kan vara vänner!"
Jag vill inte heller höra om hur dåligt och synd det är.
Tänker tillåta mig att vara naiv ett tag till, jag vet att jag kommer må bra ändå.
Denna staden, och all denna rastlöshet av att inte ha någonting att göra gör mig så frustrerad.
Jag började söka jobb och lägenhet i Göteborg utan någon grund (inga pengar).
Nu känner jag mest "Vad fan håller jag på med?" Ingenting kommer bli bättre av att
vara ännu mer ekonomiskt osäker.
Men nu när jag gick hem från Jessica kände jag att jag hellre vill ha lite säkerhet om jag ska börja på något.
Så hur mycket jag än vill härifrån, tänker jag stå ut ett litet, litet tag till.
Söka jobb här, jobba någon månad, och ha något att leva på. Första hyran osv.
Jag ångrar bara att jag kom fram till detta nu, när det är försent.
Jag vet inte vem jag skulle kunna lura om jag sa att jag inte mår dåligt över att inte ha Axel,
men det är ingenting jag kan hjälpa just nu. Honom kommer jag inte komma över i första taget,
även om jag försöker. Han är ju ändå den jag vill ha.
Huvudsaken är att jag inte tänker låta det stå i vägen för att må bra över andra saker.
Jessica och jag ska köpa månadskort på badhuset och börja simma.
Det är också en grej jag tänker ta tag i.
Min självkänsla. Det lilla som är kvar, det ska byggas upp.
Jag har även fått insikten om att jag har ingenting att förlora.
Och ingenting kommer hända om jag inte gör något.
Så istället för att klaga på att ingenting händer tänker jag bara göra det.
Mitt mål för just nu och ett bra tag framåt, är att jag ska bli en bättre version av den jag var.
/ost
Anledningen till att jag skriver det här är att om folk läser detta, så kommer jag anstränga mig
ännu mer för att inte få några besvikna blickar om det skulle vara så att jag misslyckas.
Och för att jag ska kunna se tillbaka de dagar min beslutsamhet kanske inte är på topp.
(+ att folk ska ha förståelse för framtida svinerier >:) )
Hon sa: "Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänkt
För jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än"
