the restless heart, the promised land.

Jag inser nu hur självisk jag varit. Hur jag inte tänkte på hur min ångest sabbade.
Hur jag inte uppskattade fullt ut hur han var där för mig. Hur det fick honom att må.
Jag hatar att vara efterklok. När det är försent.
Nedvärderar mig själv så mycket att jag inte insåg att han faktiskt älskade mig.
Så mycket att jag började tro på det själv.



Detta är vad jag sabbade. Jag skulle göra så jävla mycket för att få det tillbaka.
Komma tillbaka till just denna stunden. Innan jag förstörde mig själv totalt.
Förstår inte varför jag gör så, och det gör mig så jävla frustrerad.
Det lämnar mig sömnlös och hungrig, och tom.

Allt går så himla upp och ner just nu. Jag försöker komma någonvart, och det känns som jag gör det.
Fram till att jag tänker på att jag inte har honom där för att se framstegen.
Jag har lyckats stänga av mina känslor en del. Allt som går att känna.
Sedan blir jag glad, fram till jag tänker på honom. Då hugger det till och gör så ont.
Det är obekvämt. Jag är i något sorts förnekelsestadie.
Jag är van vid att ha drömmar som känns verkliga. Så det känns hela tiden som jag ska vakna upp när som helst.

Hatar att detta låter så ostigt, och att jag kommer känna mig larvig i efterhand.
Men man får vara ostig ibland. Det brukade vi också säga.

Jag hade bara velat ha en sista chans att visa vad jag skulle kunna gå för, vad jag gick för.
Men jag skulle inte tro på mig själv heller. Efter alla gånger jag sagt att jag ska lösa det.
Jag var bara för feg för att be om hjälp. Ska aldrig mer vara feg. Ska vara modig tiger.

Feghet förstör. Det har förstört allt.